Kritik mot Afram Bar Yakoubs artikel ”Nytt ljus över assyrisk kontinuitet”

Av: David Dag

 

Afram skrev en artikel i den pro-assyriska nättidningen Huyodo (klicka på länken för att se hans artikel)

http://www.hujada.com/article.php?ar=1507.

I denna artikel vill Afram locka sina läsare till den assyriska identiteten och ideologin genom att skriva en artikel om en pro-assyrisk assyriolog lik Simo Parpola. En assyriolog som är partisk som de kan använda hur de vill som en ”assyrisk marionett”, stället för en assyriolog som får ha ”fria händer”.

Afram har mer eller mindre medvetet eller omedvetet lämnat ut väldigt mycket fakta i sin artikel. Han inleder artikeln med följande information:

 ”Lördagen den 6 februari höll den brittiske arkeologen John MacGinnis föredrag för ett fullsatt Assyrien Kulturcenter i Botkyrka. Hans internationella team av forskare har ägnat flera år åt att gräva fram nya bevis ur den forntida assyriska provinsstaden Tushan, vid Turabdins nordgräns.”

Han skrev även en fotnot i slutet av artikeln som lyder:

 ”[FOTNOT: Dagens föreläsning arrangerades av Assyriska Ungdomsdistriktet i Stockholm i samarbete med Assyrien Kulturcenter i Botkyrka och Assyriska Distriktet i Göteborg. John MacGinnis höll ett föredrag även hos Assyriska kulturhuset i Göteborg den 7 februari 2010.]”

 Staden Tushan (utanför Ziyaret Tepe i sydöstra Turkiet)

 Tushan var en antik stad som grävts fram av arkeologer utanför den moderna turkiska staden Ziyaret Tepe. Samtidigt som Tushan anses vara en assyrisk provinsstad, så har arkeologen John MacGinnis utelämnat det som forskaren Jeffrey Szuchman - från Zayed Universitetet i Abu Dhabi (Förenta arabemiraten) - skrev i sin artikel från år 2009 ”Bit Zamani & Assyria” om bla Tushan. Artikeln handlar i stort sett om det arameiska kungariket Bit Zamani (med Amedi (Omid, nuvarande Diyarbakir som dess huvudstad) men sprider även ljus över Bit Kashiari (Tur Abdin). Szuchman nämner förutom de forna assyrierna även araméernas roll i Tushans historiska kapitel.

 Jag har laddat upp denna artikel på Arameiska Demokratiska Organisationens (ArDOs) hemsida

 Läs Jeffrey Szuchmans artikel i nedanstående länk:

http://www.aramaic-dem.org/English/History/Bit%20Zamani%20and%20Assyria.pdf

 Afram fortsätter vidare och skriver:

”Föredraget bekräftade för de närvarande att synen på den assyriska identiteten håller på att förändras radikalt inom forskarvärlden. Från att i princip ha avfärdat tanken på assyrisk kontinuitet under historien har historikerna nu tvingats omvärdera sin tidigare hållning. Det är den senaste tidens arkeologiska upptäckter som har fått historikerna att se på frågan med nya ögon. Vilka är då dessa upptäckter?”

Även om synen på den ”assyriska identiteten håller på att förändras radikalt inom forskarvärlden”, såsom Afram menar, så är det likadant när det gäller den arameiska identiteten. Men trotts detta så lyckas de aldrig att harmonisera dessa upptäckter med bevisen i den arameisk-språkiga litteraturen på kthobonoyo, nämligen att Suryoye är detsamma som Oromoye enligt den kulturärvda litteraturen skriven på vårt eget språk. Observera att arameiska (syriska) litteraturen på kthobonoyo för assyriologernas del är helt utanför deras område och expertis.

Forskarvärlden har tom upptäckt nya rön angående arameernas ur-historia och för-historia. Nu förkastar man helt enkelt arameernas ursprung som ”kamelnomader” och accepterar de mer som ”halv-nomader” som till början levde som boskapsuppfödare innan de hade etablerat statsstater både väster och öster om floden Eufrat.

Läs gärna om detta i Glenn M Schwarz artikel “The Origins of the Arameans in Syria and Northern Mesopotamia: research problems and potential strategies

http://www.aramaic-dem.org/English/History/aramean_in_syria/The_origins_of_the_Arameans_in_Syria.htm

Läs även Johny Messos artikel ”Araméerna i Övre Mesopotamiens inhemska ursprung” som jag personligen har översatt till från engelska till svenska

http://bahro.nu/?aid=621

Johny Messos artikel på engelska finns i länken nedan:

http://www.midyatcity.com/articles/indigenous_arameans.pdf

Mellan 1150-732 f.kr hade arameerna bildat statsstater både väster om floden Eufrat och även i självaste Mesopotamien. Trotts deras fall år 732 f.kr  - arameiska kungen Reson II mot Tiglatpileser III av Assyrien - så gjorde araméerna fortfarande motstånd mot Sargon II av Assyrien år 720 f.kr i staden Hamath - idag Hama vid floden Orontes (Nahr al-’Asi) -  och de fortsatte leva vidare och benämnde fortfarande sig själva som araméer, även under den hellenistiska tidsperioden. Detta bekräftade bla den grekiska Posidonios av Apamea i Syrien (135-50 f.kr) och några fler (ända in i våra dagar). Vissa pro-assyriska personer menar att arameerna blev assimilerade till assyrier. Men detta är redan motbevisat. Genom att referera till bla den ovannämnda Posidonios av Apamea (Afamia).

Som skrev

"The people we [Greeks] call Syrians were called by the Syrians themselves Aramaeans..."

(See J.G. Kidd, Posidonius (Cambridge Classical Texts and Commentaries, 1988), vol. 2, pt. 2, pp. 955-956)

Detta kan man även läsa i bla John Josephs bok

The Modern Assyrians of the Middle East – encounters with western Christians missions archeologist & colonial powers

Även om de forna assyriernas historia och existens fortsatte några århundraden efter assyriska rikets fall, så är den historiska verklighetens slutsats densamma, nämligen att de forna assyrierna inte lyckades bevara sin identitet oavbrutet – till skillnad från araméerna - fram till våra dagar, utan de mötte samma öde som sina föregångare sumererna, akkaderna, hurriterna, Mitanni-folket etc. nämligen assimilering.

Vidare fortsätter Afram att gnaga på samma bark som många andra pro-assyriska företrädare har gjort under de senaste åren. Han skriver följande

”Den mest sensationella upptäckten är den så kallade Cineköy stenen. Inskriptionen på denna sten har bekräftat för forskarna att orden Assyrien och Syrien är synonymer och därmed att även orden Ashuroye och Suroye är synonymer. Bakom detta konstaterande står forskaren Robert Rollinger från Österrike. John MacGinnis kommenterade själv Assyrien-Syrien synonymerna med att säga att han själv inte förstår varför forskarna tidigare "went out of their way to disprove the obvious connection between the two words"; det vill säga att forskarna gjorde sitt yttersta för att motbevisa den uppenbara kopplingen mellan orden.”

Här kan man lugnt säga att Afram själv inte har läst Robert Rollingers artikel ”The terms Assyria & Syria again”

Artikeln finns i länken nedan

http://www.aina.org/articles/ttaasa.pdf

Många pro-assyriska personer – såsom Afram själv - tror att det handlar om en sten, (medan andra personer har sagt att det rör sig om två stenar). Det verkar som om dessa personer inte har läst Rollingers artikel personligen utan enbart hört talas om den av någon som läst den eller hört talas om den på föreläsningar.

Faktum är att det inte handlar om en sten eller ens två stenar utan det handlar om ett tvåspråkigt monument som var skriven på två olika språk som användes i Cineköy trakten nära Adana (i Kilikien i dagens Turkiet) där monumentet grävdes fram. Dessa språk är luviska (ett utdött indo-europeiskt språk som var närbesläktat med hettitiskan) och feniciska (ett utdött semitiskt språk närbesläktat med hebreiska)

Rollinger skrev följande:

New evidence regarding the origins of the term “Syria” has emerged recently, however, with the publication of a Hieroglyphic Luwian and Phoenician bilingual inscription from a monument found in Turkey by Recai Tekoglu and André Lemaire in Çineköy, in the vicinity of Adana. The monument depicts in bas-relief a male god, i.e., the storm-god Tarhunzas/Baal, who stands on a chariot pulled by a pair of bulls. The bilingual inscription below offers the key to identifying the historical context.”

 Jag har personligen sett bilden på detta monument när malfono Henri Bedros Kifa från Paris besökte Sverige senast. Bilden fanns med i en artikel som var skriven på franska av den franske forskaren Andre Lemaire och den turkiska Recai Tekoglu (såsom Rollinger själv bekräftar i sin egen artikel).

 Det enda detta tvåspråkiga monument - på luviska och feniciska bekräftar -  är att folket som fenicierna kallar ”Ashurim” (assyrier) kallades för ”Suri” eller ”Sura” (syrier) utan ett initialt A-.

 (OBS detta var ur deras eget perspektiv. Detta bevisar inte att vi själva ansåg att Suroyo kommer från Ashuroyo såsom Afram menar. Detta är ett modernt påstående som den assyriska falangen använder för att ”rättfärdiga” och ”bestyrka” sin assyriska identitet.

Inte heller nämner Robert Rollinger något om termen Suroyo eller Ashuroyo i sin egen artikel. Men det verkar som om Afram vill att hans läsare ska tro att Rollinger ska ha skrivit något sådant. Faktum är att det är hans eget önsketänkande som ville att detta skulle tilläggas)  

 Det tvårspråkiga monumentet från Cinkeköy:

 Den feniciska versionen lyder:

 Line 7: And the king [of Assur and (?)]

Line 8: the whole “House” of Assur (ªSR) were for me a father [and a]

Line 9: mother, and the DNNYM and the Assyrians (ªSRYM)

Line 10: were a single “House.”

 Medan den luviska versionen lyder:

 “And then, the/an Assyrian king (su+ra/i-wa/i-ni-sa(URBS))and the whole Assyrian

“House” (su+ra/i-wa/i-za-ha(URBS)) were made a fa[ther and a mo]ther for me,

sVII and Hiyawa and Assyria (su+ra/i-wa/i-ia-sa-ha(URBS)) were made a single “House.”

 Det enda denna artikel gör är att den innehåller ännu en pusselbit till termen Syriens etymologi till Assyrien (med detta tvåspråkiga monument som underlag och ledtråd).

 Jag kan erkänna att det har skrivits mycket artiklar om detta ämne. Både artiklar som försöker bekräfta termen Syriens etymologi till Assyrien och även artiklar som förkastar denna tes.

 Den första personen som tänkte att termen Syrien kan härledas till Assyrien var den brittiska John Selden 1617, efter honom kom Theodor Nöldeke, Konrad Nöldeke, Payton Helm, Richard Nelson Frye och andra. Den som mer eller mindre förkastar den var bla John A Tvedtness i sin artikel ”The Origin of the name Syria” i Journal of Near Eastern Studies (JNES).

 Jag kan även erkänna att jag personligen förkastade denna teori personligen från början. Men jag kan nu även tillägga att - jag som en stolt arame/syrian –  numera är övertygad över att termen Syrien kommer från Assyrien (OBS enbart etymologiskt och inte synonymt. Enbart ur persiskt, grekiskt och romerskt perspektiv). Trotts att jag sagt detta, så håller jag med och Johny Messo som skrev följande genom att nämna Wolhart P Heinrichs genom att citera honom:

 “the basic identity of the names does not necessarily imply the identity of the people(s) named by them.” That is, even if we take it for granted that the etymology of the term ‘Syria(ns)’ was derived from ‘Assyria(ns)’ in Greek, it does not automatically follow that the people(s) who in later periods were known under the name of Syrians must be ‘Assyrians’ …. Conversely, the second point to clarify is that there are good examples to show that two entirely different names, whatever their independent etymologies, can indeed be used for one group of people. Take, for example, British/English and Persian/Iranian. So, after closer examination, the reasoning that the appellation Aramaic is erroneous just because it does not look or sound like Syrian, also appears to be no argument at all. As we shall presently see, Mr.[Gabriel] Afram’s assertion is even contradicted by cold, hard facts.”

 Detta citat hämtade jag från artikeln av Johny Messo som var riktad mot Gabriel Afram.

Artikeln finns i länken nedan.

 http://www.midyatcity.com/articles/GAfram_ktavAshuri.pdf

 John Joseph tillade följande från Heinrichs artikel:

 “the constant naive identification of population groups on the

basis of the identity, or near-identity, of their names; such mistakes,” he adds,

“are omnipresent in the apologetic literature written by historians with no

philological training.”

 Läs om detta i John Josephs artikel mot Richard Nelson Frye ”Assyria & Syria: synonyms?”

 http://www.jaas.org/edocs/v11n2/JohnJoseph.pdf

 Det skulle vara som att jag skulle kalla ”holländska folket” för ”tyska folket” pga att holländare/nederländare kallas för ”dutch people” på engelska, samtidigt som vi vet att tyska folket kallar sig själva ”Deutsch Menschen”. Tyskarna själva kallas för Germans på engelska. Holländarna kallar sig själva "Nederlander" medan de kallas för Dutch people på engelska.

 Det skulle även parallellt vara som att kalla det holländska (nederländska) språket (Nederlandse taal) för tyska språket baserat på etymologin till engelskan ”Dutch Language” (holländska språket) till tyskans ”Deutsch Sprache“ (tyska språket).

 Cineköy monumentet bevisar inte att den arameisk-språkiga termen Suroye härleds från den akkadiska termen Ashuraye. Vilket tyvärr Afram vill hävda i sin ovan nämnda artikel.

 Faktum är att termen Suroye enbart förekommer i den arameiska Tur Abdin dialekten (Surayt, Suryoyo, Turoyo, Tur ’Abdinoyo). Faktum är även att termen Suroye inte alls förekommer på kthobonoyo dvs Urhoys/Edessas arameiska/syriska (i någon form av etnisk eller ens etno-religiös term.)

 Utan där förekommer varianten Suryoye och denna användes synonymt med termen Oromoye. Se bla www.urhoy.info.

 Afram borde själv veta att turoyo dialekten inte har en litterär tradition såsom kthobonoyo har haft.

Däremot har den ”nordöstliga nyarameiska dialekten” Sureth Swadaya  -  som Afram felaktigt kallar ”öst-assyriska” -  haft en litterär tradition. Men trotts detta så började denna litterära tradition inte förrän på 1500-talets slut. och då i formen Suraye och inte som Suryaye. (OBS varianten Suryaye förekommer dock enbart på kthobonoyo hos nestorianer och kaldeer vilken bla de öst-syriska nestorianerna kallar för Lishana Atiqa eller Sepraya).

 Det finns inga källor som kan bevisa denna ”evolutionella etymologiska utvecklingsfas” som Afram snackar om, nämligen att Suroyo/Suraya kommer från Ashuroyo/Ashuraya.

 Till att börja med så har inte turoyo eller ens sureth swadaya haft en oavbruten litterär tradition  - till skillnad från kthobonoyo - från förkristna tider fram till våra dagar. Turoyo har bara haft en muntlig eller verbal tradition (som inte utvecklats ur kthobonoyo som även Afram hävdade). Turoyo har en helt egen grammatik till skillnad från kthobonoyo dessutom har den spår som går tillbaka till den utvecklingsfas kategori som lingvister och semitister kallar Officiell Arameiska (även kallad riksarameiska) emedan kthobonoyo hör till den senarameiska utvecklingsfasen.

 Kthobonoyo: staden Edessas/Urhoys arameiska (även de olika syriska kyrkornas liturgispråk)

 Faktum är att kthobonoyo har 3 olika stilarter, estrangelo skriften (serto strangeloyo), väst-syriska (även känd som serto fshito, serto ma’arboyo, qanyo rahoto,) och öst-syriska (serta maden(k)haya).

 http://en.wikipedia.org/wiki/Syriac_alphabet

 Den äldsta daterade inskriptionen som skrivits på just estrangelo skriften är dateras till år6 e.kr som upptäcktes i en begravningsinskription utanför staden Birecik (öster om floden Eufrats strand i moderna Turkiet). Det äldsta daterade väst-syriska manuskriptet är ett äffärsdokument (av pergament) som är daterat till år 243 e.kr medan den äldsta kodexen är daterad till år 411 e.kr. Detta bekräftar även George Kiraz:

”The earliest dated Syriac inscription is from AD 6, and the earliest parchment, a deed of sale, is from 243. The earliest dated manuscript was produced in November 411, probably the earliest dated manuscript in any language. The oldest of the Syriac scripts, known as Estrangelo 'rounded', was fully developed by the 5th century. Later, two geographic scripts would derive from it: West Syriac, whose proper name is Serto, and East Syriac”

Så med andra ord så finns det inget bevis innan denna tid på att vi varken använde termen Suroye, eller ens Suryoye. För det första existerade inte den arameiska (syriska) estrangelo skriften under assyriska rikets tid. Utan man skrev på så kallad fornarameiska. Som ser ut så här:

Termen Suryoye dyker varken upp hos Mor Afrahat (på 200-talet) (OBS han nämner inte ens etnicitet eller språkets eller dessas nomenklatur i sina skrifter), eller ens Mor Afrem (306-373e.kr) själv. (OBS Mor Afrem använde enbart termerna Oromoye och Oromoyo både för folket och språket, vilket jag kommer att bevisa längre fram i denna artikel)

Termen Suryoye kommer in via grekiska översättningar till edessensk arameiska (syriska) i staden Urhoy/Edessa först någonstans mellan 390-430 e.kr eller kanske 400-420 e.kr enligt Sebastian Brock och Johny Messo. En av första källorna kan vara den sk ”Old Syriac” översättningen av Bibeln (mafaqto d ewangelion da-mfarshe).

Mor Rabbula av Urhoy/Edessa (som dog 435) förbjöd Tatianos verk Diatessaron (Ewangelion da mhalte, de fyra evangeliernas harmoni) - att han lät samla alla exemplar av den under sin tid för att låta de brännas på bål.

The Syriac Church used the Diatessaron as an authoritative text until the fifth century when it was replaced by the separate Old Syriac Gospels.”

Det kanske även är Peshitta (Mafaqto Fshitto) översättningen

http://sor.cua.edu/Bible/Diatessaron.html

http://sor.cua.edu/Bible/OldSyriac.html

http://sor.cua.edu/Bible/Peshitto.html

Jag har personligen tillgång till en källa bestående av 2 citat från Mor Rabbula av Edessas biografi som skrevs av hans lärjunge strax efter Rabbulas död. I denna kan man först se termen suryoye dyka upp.

Men först ska jag gå in på Mor Afrem som jag sade tidigare.

Mor Afrem (306-373) skrev bla

ܡܢ ܥܒܪ̈ܝܐ ܘܐܪ̈ܡܝܐ ܐܦ ܡܢ ܥܝܪ̈ܐ

"From Hebrews and Arameans, and also from the Watchers..”

(The Nisibene Hymns, Nicene and Post-Nicene Fathers, Series II, Vol. XIII, translated by Rev. J.T. Sarsfield Stopford, B.A., Hymn 67., no.20.)

 ܫܒܚܘܗܝ ܒܣܘ̇ܟܝܗܘܢ ܐܪ̈ܡܝܐ

"The Arameans praised him with their branches.“

(Edmund Beck, ed., Des Heiligen Ephraem des Syrers Hymnen de Virginitate, Louvain, 1962, CSCO Syr 223, p. 64)


ܟܕ ܡܬܪܓܫ ܒܪܥܝܢܐ ܓܘܚܟ̣ܐ ܕܝܢ ܥܒܕ ܢܦܫܗ ܒܝܬ ܐܪ̈ܡܝܐ ܘܝܘܢܝ̈ܐ ܦܝܠܘܣܘܦܐ ܕܐܪ̈ܡܝܐ

"But the Philosopher of the Arameans (i.e. Bardaisan) made himself a laughing-stock among Arameans and Greeks“

(St.Ephraim's Prose Refutations of Mani, Marcion and Bardaisan. Transcribed from the Palimpsest British Museum. Add. 14623 by the late C. W. Mitchell, M.A., C.F., volume 2 (1921) pp.7)

[note: the translator rendered twice "Arameans" as "Syrians" here, see therefore the syriac text]

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

...ܐܝܟ̣ ܕܟܬܝܒ ܒܐܪܡܝܐ

…as it is written in Aramaic

(St. Ephraim's Prose Refutations of Mani, Marcion and Bardaisan. Transcribed from the Palimpsest British Museum  Add. 14623 by C. W. MITCHELL, M.A., volume 1 (1912), p. 122)

[note: Mitchell rendered "Aramaic" as "Syriac" here, see therefore the original syriac text, where it is "Aramaic" (b-Oromoyo)]

Som ni ser, så var inte termen Suroye eller Suryoye i bruk på kthobonoyo under Mor Afrems tid. Han använde enbart termen oromoyo och oromoye.

Nu ska jag visa er citat från den ovan nämnda Rabbula av Edessas biografi skriven av hans lärjunge. Som ett exempel för starten för användandet av den grekiska exynoma termen Suryoyo

ܐܪܒܥܝܢ ܘܫܬ ܐܓܪ̈ܢ ܕܟܬܒ ܠܟܗܢ̈ܐ ܘܠܡܠܟ̈ܐ ܘܠܪܘܪܒܢ̈ܐ ܘܠܕܝܪ̈ܝܐ: ܥܡܠܢܢ ܚܢܢ ܕܢܦܫܩ ܐܢܘܢ ܡܢ ܝܘܢܝܐ ܠܣܘܪܝܝܐ.

“He wrote 46 letters to priests, kings, leaders, and monks. We worked on translating them from Greek to Syriac.”

(Published by the Chaldean Catholic priest Paul Bedjan in Acta Martyrum et sanctorum syriace , Vol IV, Paris 1894, page 440)

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

ܦܫܩ ܕܝܢ ܕܝܬܝܩܐ ܚܕܬܐ ܡܢ ܝܘܢܝܐ ܠܣܘܪܝܝܐ

“(He) translated the New Testament from Greek to Syriac…”

(Pulished by the Chaldean Catholic priest Paul Bedjan in Acta Martyrum et sanctorum syriace, Vol IV, Paris 1894, page 410)

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Termen Suroye och Suryoye:

Om man nu hypotetiskt tänkt skulle skriva termen Suroyekthobonoyo så är det inte med bokstaven semkad (mjukt S) utan med sode (hårt S). till skillnad från termen Suryoye som stavas med semkad (mjukt S) istället för sode.

ܨܘܪ̈ܝܐ    ܣܘܪ̈ܝܝܐ

                                                                       Suryoye             Suroye

Faktum är att termen Suroyekthobonoyo (med sode) inte betydde Syrier/syrianer eller ens kristen, syriskt-kristen (såsom våra äldre förstår termen Suroye idag). Utan denna betecknar invånarna i den Libanesiska kuststaden Sur (vilken grekerna benämnde Tyrus)

ܡܕܝܢܬ ܨܽܘܪ   ܨܽܘܪ̈ܳܝܐܶ

                                                                      Mdinath Sur   Suroye

                                                  Staden Sur => Suroye (invånare i staden Sur/Tyrus).

ܡܽܘܫܶܐ ܨܰܘܪܳܝܳܐ

Mushe Sawroyo (från Sawro dvs Savur)

Skriver man samma ord fast utan vokaler kan man även läsa den som Sawroye (som jag visat ovan dvs invånare i Sawro dvs Savur som ligger i moderna Turkiet. (OBS jag menar inte att termen Suroye skulle vara  etymologiskt från staden Sur i Libanon här). Dessutom har satellit kanalen Suroyo TV skrivit Suroyo med semkad vilket kan läsas både som Suriya TV (Syrien TV) och som Suroyo (med ett mjukt S).

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Återigen tillbaka till Aframs artikel, så skrev han:

En annan intressant upptäckt gjordes av John MacGinnis själv då han gick igenom lertavlor i brittiska museets samling. Till sin förvåning upptäckte MacGinnis att en av lertavlorna innehåller information om en assyrisk guvernör i staden Ashur - efter det assyriska rikets fall. Av någon konstig anledning har man tidigare missat denna viktiga information. Det har även gjorts nya upptäckter om tempel i assyriska städer efter det assyriska rikets fall.

Detta är gamla nyheter för mig eftersom även John Joseph nämner en viss öst-syrisk (nestoriansk) person som heter Edward Odisho, som berättade om liknande fynd och upptäckter. Men dessa bevisar enbart en fortsatt överlevnad men inte att assyrierna lyckades bevara sin egen identitet oavbrutet fram till våra dagar. John Joseph nämner även assyriologen W.W. Tarn som motbevisade assyriologen Sidney Smiths slutsats från år 1926. Smith hävdade att assyrierna utrotades i och med assyriska rikets fall.

Nestorianen John Joseph skrev på sidan 27-29 om ”Assyrian survival after the fall” i sin bok som jag nämnde ovan.

OBS! Scrolla ner till sidan 27-29 i länken nedan

Afram fortsätter:

En väldigt intressant iakttagelse finns i en krönika av den babyloniske kungen Nabupalassar, som efter att ha erövrat Nineveh blir attackerad av människorna som lever i Turo'DIzlo området i Turabdin.”

Afram nämner tyvärr inte sin källa för denna ”babyloniska krönika”. Men nu när vi ändå är inne på Turo D Izlo söder om Tur Abdin, så kan jag nämna några intressanta citat:

”De flesta territorier där araméernas makt bredde ut sig var i det nutida Syrien, men vi finner även avlägsna regioner som sträcker sig från Tur ‘Abdin till Nisibin, vilka under den kristna eran senare kom att bli hemmaplan för vissa syriska kristna som vi nämner i denna bok”  

 (John Joseph “Syrianer Araméer & Assyrier”, sid  18) 

 (John Joseph “The Modern Assyrians of the Middle East – encounters with Western Christian missions archeologists & Colonial Powers”, år 2000 , sid 10-11)   

(Glenn M Schwarz ”The Origins of  the Arameans of Syria and northern Mesopotamia: Research problems and potential strategies”)

(“To  the  Euphrates  and  Beyond”,  archeological  studies  in  honour  of Mauritis N. Van Loon” utg. O.M.C. Haex, et al. (Rotterdam, 1989) sid. 277-279.)   

(För en karta över de arameiska folkvandringarna på 1000-talet f.kr se H.W.F. Saggs “The Might that was Assyria” (London, 1984) sid. 67

Professor Rudolph Macuch (1913-1993) skrev följande

Tur ‘Abdin has a history of one and half millennia before the conversion of its Aramean inhabitants to Christianity and is mentioned in several Assyrian records, such as Adadnirari I (1305-1274 B.C.) and Shalmanasar I (1274-1244 B.C.), in which wine regions, especially the good wine of Mount Izala [Turo D Izlo], a name still used for the southern part of Tur ‘Abdin, is mentioned.”

(Rudolph Macuch, “Tur ‘Abdin Through the Ages,” in Abr-Nahrain 29 (1991), p. 92.)

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Afram fortsätter med att skriva:

”Sedan tidigare känner historikerna till att assyrier anställdes i den persiske kungens hov samt att assyrier revolterade mot det persiska styret. Det är även vedertaget att romarna etablerade en provins under namnet "Assyria" under det första århundradet före Kristus.”

Innan ”Historiens fader” (som han kallas i västvärlden), - greken Herodotos av Halikarnassos (400-talet f.kr) - levde den kända greken Homeros (850 f.kr) som skrev Illiaden. Det intressanta med Illiaden i vårt sammanhang är att han kan mycket möjligt syfta på Arameernas land.

Under Homeros tid fanns det arameiska statsstater i nuvarande Syrien som måste fångat hans uppmärksamhet till att skriva något sådant om araméernas land. Sebastian Brock & David Taylor skriver i Den Dolda Pärlan följande om Homeros och Illiaden:

 “It is possible that the Aramaeans also feature in Homer's Iliad. In the Book of the Iliad, lines 782-3 read,

 "Zeus thunders and lashes the earth over Typhoeos among the Arimoi where they say Typhoeos has his couch"

(Sebastian Brock & David Taylor in the book “The Hidden Pearl Vol. I – The Ancient Aramaic Heritage p. 8)

I den svenska översättningen av Den Dolda Pärlan används Erland Lagerlöfs översättning av Illiaden. där ovannämnda grekiska Arimoi återges på svenska som Arimerland. Där står det:

”Som när Zeus i sin vrede piskar med ljungande blixtar den jord, som betäcker Tyfoeus borta i Arimerland, där det sägs att han ligger i bojor”

 (Sebastian Brock & David Taylor - Den Dolda Pärlan Det forntida Arameiska Kulturarvet, sid. 8)

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Septuagintan  

 Septuagintan (LXX) är namnet på äldsta Gamla Testamentet översatt från hebreiska till grekiska i staden Alexandria i Egypten på 200-talet f.kr, under den ptolomeiska dynastin av Egyptens och dess kung Ptolemaios II Filadelfus tid av 72 lärda helleniserade judar. Namnet Septuaginta betyder 70 på grekiska även om de var 72. (en avrundad siffra)

                                        Hebreiska                     Grekiska

                                           Aram                       Suria/Syria (Syrien)

                                   Aramim (Araméer)           Surios, Suros, Surioi (Syrier)

                                  Aramit (Arameiska)           Suristi (Syriska)

Assyrier/Assyrien och Syrier/Syrien under den akemendiska persiska perioden

Jag har också läst om detta med assyriernas roll under persernas tid (inom den akemenidiska persiska perioden mellan 500-300-talet f.kr). Det stämmer helt korrekt som Afram skrev.

Docent Bengt Knutsson som skrev boken ”Assur eller Aram” 1982 skrev följande:

7.3.2.1. Herodotos (femte århundradet f.Kr.) terminus ante quem för begreppet

”Syrien”.

 Herodotos utgör en terminus ante quem för namnet ”Syrien”. Den grekiska form som användes av Herodotos är (Syriä).Det framgår av Herodotos text att Palestina utgör en del av ett större begrepp ”Syrien”, vidare att det norr om Palestina liggande Fenicien, samt Cypern,inräknas i ”Syrien”. Av allt att döma har ”Syrien” hos grekerna blivit densamlade beteckningen på perserrikets femte satrapi [fornpersiska Athura]. ”Syrien” synes också, något vagt, ha brukats av grekiska sjöfarare och handelsmän som benämning på särskilt den till Medelhavet gränsande kustremsan.Hur som helst kan man med fog påstå att vi hos Herodotos möter det första skriftliga belägget för begreppet ”Stor-Syrien”.

…………………….

”7.3.3. Begreppet ”Syrien” utvecklat ur begreppet ”Assyrien”.

Ett vetenskapligt problem, intressant i sig och av betydelse i modernt assyriskt identitetssammanhang, är huruvida etymologiskt samband existerar mellan begreppen ”Syrien” och ”Assyrien” och hur detta samband i så fall ska förklaras.

Man kan a priori fråga sig om det är sannolikt att två så likartade namn som ”Syrien” och ”Assyrien” uppträder oberoende av varandra som beteckningar på två geografiskt närliggande områden inom en och samma större region. Om – fortfarande hypotetiskt tänkt – ett av begreppen förutsättes äldre än det andra, är det rimligt att namnet ”Assyrien” är primärt och namnet ”Syrien” sekundärt, detta med andledning av att namnet ”Assyrien” historiskt sett ärbelagt före namnet ”Syrien”.

Det har framgått (i föregående paragraf) att Darius I (521-485 f.kr) indelade det persiska imperiet i satrapier. Syrien och Palestina förenades inom en och samma satrapi, den femte [Athura]. Denna satrapi kallades på riksarameiska (officiellt språk speciellt i de västra och sydvästra områdena av det persiska imperiet) ’abar nahara, ”på andra sidan floden” dvs. bortom Eufrat. Uttrycket möter i den gammaltestamentliga bibelboken Esra, som till stora delar (4:8 – 6:18 ; 7:22 - 7:26) är författad på s.k. bibelarameiska, en form av riksarameiska. Den hebreiska skrivningen är ’avar nahara. Ytterligare stöd för beteckningen ’avar nahara möter i den babyloniska versionen av en trespråkig persisk-babylonisk-elamitisk inskrift från Darius I tid i det kungliga palatset i Susa. Den femte persiska satrapin kallas för Ebirnari. Det anmärkningsvärda i sammanhanget är att den persiska, respektive elamitiska, versionen på motsvarande ställe har ”Assyrien”.

Således existerar tidiga belägg för att den femte persiska satrapin (Syrien och Palestina) benämnts ”Assyrien”. Allt talar också för att det är detta språkbruk som ytterst ligger till grund för den term, som grekerna kom att bruka för samma verklighet, nämligen ”Syrien”.

Vad gäller användningen av dessa fakta som argument i den s.k. namnkonflikten i Sverige måste varnas för överdrifter. Herodotos visar nämligen att man redan på hans tid (femte århundradet f.Kr.) gjorde åtskillnad mellan ”Syrien” och ”Assyrien”. Begreppen ”Syrien” och ”Assyrien” var med andra ord inte utbytbara storheter under denna tid utan stod vart och ett för sitt geografiska område, mer eller mindre motsvarande det innehåll vi numera lägger i namnet ”Syrien” resp. ”Assyrien”.

Även om därför själva uppkomsten av namnet ”Syrien” är att söka i namnet ”Assyrien” följer inte därav att vi utan vidare kan ändra på en mer än tvåtusenårig nomenklatur eller lättsinnigt handskas med begreppen i ett eller annat politiskt syfte."

------------------------------------------------------------------------------------------------------

Herodotos av Halikarnassos gjorde geografisk alltså skillnad mellan Syrien och Assyrien i sin Historiekrönika (trotts att han benämnde assyrierna för syrier). För honom var Syrien områden från Medelhavet inclusive Cypern, Palestina och Fenicien (idag Libanon) till floden Eufrat (på riksarameiska och hebreiska: ’Abar Nahara och ’Avar nahara, babylonisk-akkadiska Ebir Nari, ”Andra sidan floden” dvs Eufrat, vilka på fornpersisk kilskrift kallades Athura (Assyrien). Området mellan Eufrat och Tigris var för Herodotos Assyria  - nionde satrapin -  medan Syrien var den femte satrapin som nämnts ovan.

Esras bok i Gamla Testamentet

(Esra 4:8 – 6:18 ; 7:22 - 7:26)

Riksarameiska (officiell arameiska)

’Abar Nahara

”andra sidan floden” dvs väster om Eufrat

Hebreiska

’Avar Nahara

”andra sidan floden” dvs väster om Eufrat

Trespråkiga inskriptionen från Darius I:s palats i Susa (sydvästra Iran)

 

Babyloniska

’Ebirnari

”andra sidan floden” dvs väster om Eufrat

Fornpersiska

Athura (Assyrien)

”andra sidan floden” dvs väster om Eufrat

Elamitiska

Assyrien

”andra sidan floden” dvs väster om Eufrat

En skillnad mellan Homeros och Herodotos i detta fall är att Homeros var bekant med Arimoi /Arimerland (Araméernas land) medan Herodotos inte kände till araméerna. Detta eftersom under Homeros tid så hade arameernas fortfarande självständiga statsstater väster om Eufrat medan dessa var annekterade av assyrierna innan Herodotos tid. Under Herodotos tid så betecknas området som enligt honom kallas Syrien kallades Athura (Assyrien) på fornpersisk kilskrift hos perserna.

 Nu till Aframs argument om assyrier i den persiska armen

Under 400-talet f.kr beskriver Herodotos de assyriska trupperna som en del av det akemenidiska persiska imperiet och som en del av dess arme under ledning av den persiska kungen Xerxes (486-465/4):

"The Assyrians went to war with helmets upon their head, made of brass, and plated in strange fashion, which is not easy to describe. .... These people, whom Greeks call Syrian, are called Assyrian by the barbarians.”

Herodotus bruk av termen ”barbarer” syftar på Perser, Armenier och andra icke-grekiska folkslag.

Tyvärr brukar man från den assyriska falangens sida använda detta citat för att visa att Suryoye är detsamma som Assyrier. Vilket är en djärv men felaktig slutsats från deras sida.

Forskaren Andrew Robert Burn skrev följande om assyrierna som överlevde assyriska imperiets fall och deras roll under den akemenidiska persiska tiden. 

 ”Assyrians and Babylonians together formed the fifth infantry and were led by

Otaspes son of Artchaies. “

 (Andrew Robert Burn, Persia and the Greeks, the Defense of the west 546-478 B.C., Minerva Press 1962 p. 336.)

Vidare granskning av Herodotos

”Vad gäller Herodotos citat (7.63): ”Detta folk (assyrierna) kallades syrier av grekerna, namnet för dem annars var assyrier” (JAAS 1999) förklarar Macan angående samma citat att ”under denna benämning [assyrioi, assyrierna] kan Hdt [Herodotos]. ha avsett att inkludera (a) Assyrier, som så benämns, (b) Babylonier, och boende i Mesopotamien rent generellt, (c) Syrier (araméer), som så benämns[6].” Enligt van Groningen måste betydelsen av ”Assyrios, Assyrion” ses främst som en generell benämning av ”Mesopotamier” (se Hdt.) 6.1. Syrion), och för det andra som den speciella benämningen av ”assyrier”[7].”

 (”Assyria & Syria: synonyms?” en kritisk artikel av Johny Messo riktad mot Richard Nelson Frye)

 ([6] R.W. Macan, Herodotus, the seventh, eighth & ninth books with introduction, text, apparatus, commentary, appendices, indices, maps (Macmillan and co. 1908) p.87 commentary on Hdt. 7.63.)

 ([7] B.A. van Groningen, Herodotus Commentaar [Herodotus Commentary], 1946 boek [book] 1-9, pp.58 on Herodotos)

Så här skriver John Joseph i sin artikel mot Richard Nelson Fryes artikel ”Assyria & Syria synonyms”:

“Herodotus very clearly differentiated between the two terms and regions. Randolph Helm’s researches show that Herodotus “conscientiously” and “consistently” distinguished the names Syria and Assyria and used them independently of each other. To Herodotus, writes Helm, “Syrians” were the inhabitants of the coastal Levant, including North Syria, Phoenicia, and Philistia;he “never [emphasis Helm’s] uses the name Syria to apply to Mesopotamia.” To Herodotus Assyria was in Mesopotamia; he never uses the name Assyria to apply to Syria. The clear distinction made by Herodotus, comments Helm, was “lost upon later Classical authors, some of whom interpreted [Herodotus’] Histories VII.63 as a mandate to refer to Phoenicians, Jews, and any other Levantines as ‘Assyrians’.[2]….. When the Greeks became better acquainted with the Near East, especially after Alexander the Great overthrew the Achaemenian [Persian] empire in the 4th century B.C., and then the Greeks and Romans ruled the region for centuries, they restricted the name Syria to the lands west of the Euphrates. During the 3rd century B.C., when the Hebrew bible was translated into the Greek Septuagint for the use of the Hellenized Jews of Alexandria, the terms Aramean and Aramaic of the Hebrew Bible were translated into “Syrian” and “the Syrian tongue” respectively.”

(”Assyria & Syria: synonyms ” kritik artikel av John Joseph mot Richard Nelson Frye, i Journal of AssyrianAcademic Studies [JAAS] sidan. 38)

(See Randolph Helm’s “Herodotus Histories VII.63 and the Geographical Connotations of the Toponym ‘Assyria’ in the Archaemenid Period” (paper presented at the 190th meeting of the American Oriental Society, at San Francisco, April 1980). See also his “‘Greeks’ in the Neo-Assyrian Levant and ‘Assyria’ in Early Greek Writers” (Ph.D. dissertation, University of Pennsylvania, 1980), pp. 27-41; see also Herodotus’ Histories, I.105 and II.106. The late Arnold Joseph Toynbee has also clarified that the Syrioi “are the people whom Herodotus includes in his Fifth Taxation District” which includes “the whole of Phoenicia and the so called Philistine, Syria, together with Cyprus.” The Syrioi, emphasizes Toynbee, are “not the people of an ‘Assyria’ which contains Babylon and which is the ninth district in his list.” A Study of History (1954), vol. vii, p. 654 n. 1. See also George Rawlinson, The History of Herodotus, ed. Manuel Komroff (New York,

1956), bk. ii, p. 115. )

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Wolhart P Heinrichs skrev

”den fundamentala identiteten i ett namn behöver inte nödvändigtvis innebära att det är identiteten hos ett folks namn”.

(Wolfhart. Heinrichs: ”The modern Assyrians – Name and Nation”, R. Contini, F.A. Pennachietti, M. Tosco (eds.), Semitica. Serta Philologica C. Tsereteli dicata (Torino 1993) 103.)

---------------------------------------------------------------------------------------------

Johny Messo skrev följande i sin artikel mot Gabriel Afram:

“I fully agree with the admonishment of Prof. Wolfhart P. Heinrichs that “the basic identity of the names does not necessarily imply the identity of the people(s) named by them.” That is, even if we take it for granted that the etymology of the term ‘Syria(ns)’ was derived from ‘Assyria(ns)’ in Greek, it does not automatically follow that the people(s) who in later periods were known under the name of Syrians must be ‘Assyrians’ …Conversely, the second point to clarify is that there are good examples to show that two entirely different names, whatever their independent etymologies, can indeed be used for one group of people. Take, for example, British/English and Persian/Iranian. So, after closer examination, the reasoning that the appellation Aramaic is erroneous just because it does not look or sound like Syrian, also appears to be no argument at all.” 

(Johny Messos artikel mot Gabriel Afram “Gabriel Afram’s logical fallacies: The Jews remembered their adopted Aramaic script as ‘Assyrian’. Ergo, we can call our original Aramaic script and language accordingly.” publicerad2006 http://www.midyatcity.com/articles/GAfram_ktavAshuri.pdf)

 Skillnaden mellan Herodotos och Xenophon är att Xenophon gjorde skillnad mellan assyrier och syrier. Xenophon (430-355 f.kr) var en grekisk general, historiker och politiker.

Han skrev följande

”Assyriernas konung underkuvade syrierna

(Xenophon i Cyropaidea Vol I kap 5)

Här är ett bevis på att grekerna inte alltid använde termen syrier när de syftade på de forntida assyrierna efter assyriska imperiets fall (vilket man vill hävda från den assyriska falangens sida.)

Om vi förmodar - hypotetiskt tänkt - att assyrierna alltid skulle ha kallats syrier av

Grekerna, så skulle detta citat tolkas som att assyrierna anföll sig själva och detta är

helt orimligt i enlighet med det som Xenophon skrev i sin bok Cyropaidea (Kyropedien)

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Som jag skrev tidigare så är jag numera - som en stolt arame/syrian – övertygad om att termen Syrien kommer från Assyrien (på grekiska). Det gör även den stolta arameiska/syrianska historikern Henri Bedros Kifa som tog upp detta ämne i sin senaste föreläsning och även i sitt TV-program på Suryoyo Sat. Men han trodde att det var termen Asorestan istället för den fornpersiska kilskriftstermen Athura som användes av perserna (varifrån arameiskans och arabiskans Othur/Athur är härlett).

Hursomhelst påverkade inte detta arameerna. Och inte heller blev de assimilerade till assyrier  - såsom många pro-assyriska personer menar pga av detta -  utan det var rent geografiskt och administrativt från persernas sida  - vilket även Kifa bekräftade.

Arameerna fortsatte att se sig själva som arameer och inte som assyrier trotts att grekerna kallade araméerna för Syrier (enligt Septuagintan, Posidonios etc) (såsom den finska assyriologen Simo Parpola tyvärr vill göra gällande)

Termen Asorestan användes inte av de akemenidiska perserna utan av deras efterträdare  de arsakidiska partherna eller deras sassandiska persiska efterträdare.

Det är logiskt att de arameiska statstaterna - med namnet Aram-Damaskus, Aram Soba och Bit Zamani, Bit Adini, Bit Bahiani etc -  som föll offer för assyriska rikets västliga expansion (dvs innan imperiet föll 612-605 f.kr), kallades mat Ashur ur de forna assyriernas perspekiv.

Simo Parpola hävdar att den arameiska majoriteten indirekt därför var assimilerade och identifierade sig själva med Athura (Assyrien) dvs som assyrier i detta fall. Han använder den amerikanska modellen som parallell medan Johny Messo motbesida Parpola i denna punkt.

Jag kan lugnt säga att det inte finns några som helst bevis på att araméerna kallade sig själva för assyrier under denna tid. Utan han utgår enbart från rent det geografiska eller geopolitiska perspektivet här, dvs att araméerna i bla Syrien levde under den femte persiska satrapin som hette Athura (Assyrien) och att de per automatik därför måste vara assyrier under denna tid  

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det akemendiska persiska periodens Athura (Assyrien)

Beskrivs på följande sett:

It mostly incorporated the original Assyrian homeland in the upper Tigris, the middle and upper Euphrates, modern-day Syria (Eber-Nari) and part of south-east Turkey. The Neo-Assyrian Empire collapsed under the invasion of Iranian peoples in coalition with the Babylonians, Scythians and Cimmerians in the late 7th century BC, culminating in the Battle of Nineveh, and Assyria had fallen completely by 608 BC. Between 612 and 559 BC, Assyria was divided between the Median Empire to the east and the Neo-Babylonian Empire to the west. Both parts were subsumed into the Achaemenid Empire in 539 BC, and it has been argued that they constituted the satrapies of Media and Athura, respectively. In Herodotus' account the Ninth Tributary District comprised "Babylonia and the rest of Assyria", and excluded Eber-Nari [Syria]”

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Romerska provinsen Assyria provincia

Som Afram skrev, så existerade en romersk provins som hette Assyria provincia under den romerska kejsaren Marcus Ulpius Nerva Traianus - oftast enbart känd som Trajanus - tid (53 - 117 e.kr). Men detta är 116 e.kr snarare och avvecklades av hans efterträdare kejsar Hadrianus och överlämnades så småningom till de arsakidiska partherna.

Jag känner inte till någon romersk provins med det namnet från det första århundradet f.kr (som Afram skrivit). Om det fanns en ”romersk-assyrisk provins” så att säga under denna tid som Afram menar, så är jag intresserad av att veta vilken hans källa är?

Romarna benämnde ett område för Assyria provincia, speciellt under kejsar Trajanus tid (som jag nämnt). Men hur stort detta geografiska Assyria provincia var är fortfarande ett debatterat ämne bland forskarna. På vissa kartor så avbildas den som väldigt liten medan andra förstorar upp den (jämför länkarna nedan)

http://en.wikipedia.org/wiki/File:Roman_Empire_Assyria.svg

http://commons.wikimedia.org/wiki/File:REmpire-Assyria.png?uselang=sv

Notera att den romerska kejsaren Trajanus år 116 gör geografisk skillnad mellan Mesopotamien och Assyrien.

“Although many sources cite the creation of a province named Assyria during Trajan's Parthian campaign, some disagreement exists regarding its exact location. Some modern scholars argue that the Assyria Provincia was located between the Tigris and Euphrates Rivers, in present-day central Iraq, a location that is corroborated by the text of the fourth-century Roman historian [Fufinus]Festus. However, other sources contend that the province was located east of the Tigris, in a region formerly known as Adiabene.”

http://en.wikipedia.org/wiki/Assyria_%28Roman_province%29

(OBS även om länken är från Wikipedia så finns det källor nedan. Vissa av dessa källor är även bekanta för malfono Assad Sauma Assad i hans bok ”Efraim Syriern Hans liv och skrifter”).

Malfono Assad citerar del 14 av den ovan nämnda romerska historikern Fufinus Festus. i dennas verk The Brevarium of Festus. som översattes och utgavs av J.W Eadie. Där står det följande

”Till sist förlorade Armeniens kung sin krona under Trajanus-regering, Trajanus gjorde Armenien, Mesopotamien, Assyrien och Arabien till provinciae och den östra gränsen blev Tigris strand. Hadrianus som efterträdde Trajanus var avundsjuk på Trajanus ära och överlämnade Armenien, Mesopotamien och Assyrien frivilligt. Han önskade sig att Eufrat var gränsområdet mellan perser (så står det verkligen) och romare. Under romerska kejsarna Markus Aurelius (161-180 e.kr) och hans medregent Lucius Verus (161-169 e.kr), Pertinax (från januari 193e.kr till mars samma år), Severus (305-307 e.kr) och andra romerska kejsare som krigade mot perserna med en viss framgång förlorades Mesopotamien fyra gånger till. Under Diokletianus tid, och efter att romarna hade besegrats under första krigståget, besegrades den persiske kungen Narse under andra striden…När fred stiftades återvanns Mesopotamien och gränsen löpte längs Tigris kust, så att fem folkgrupper som bodde nära Tigris var oss underordnade.”

Som jag sa tidigare, så gjorde romarna skillnad mellan Mesopotamien och Assyrien till skillnad från Herodotos som likställde Assyrien med Mesopotamien. Detta var rent administrativt och innebär dock inte att alla invånare i detta ”romerska Assyrien” var etniska assyrier utan vi vet att det fanns massvis araméer där också. Under den kristna perioden betecknade araméerna i de (nuvarande irakiska områdena) såsom Beth Aramaye och aldrig Beth Athuraye (såsom bla Jean Maurice Fiey själv bekräftat i sin artikel ”Assyrians or Arameans”)

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Afram fortsätter och skriver vidare:

”Även inom det språkliga fältet har nya upptäckter gjorts. John MacGinnis kunde själv berätta att forskarna kan se tydligt den gradvisa "sammansmältningen" mellan det assyriska och arameiska språket under forntiden. Till en början ser forskarna arameiska ord införlivas i den assyriska kilskriften, sedan kan de konstatera hur arameisk grammatik blir synlig i texterna. På en del lertavlor kan de till och med se arameiska bokstäver som små noter bredvid den assyriska kilskriften.”

Jag håller med Afram här. Det stämmer att nya upptäckter gjorts inom ”det språkliga fältet”. Men denna ”gradvisa sammansmältning” som han snackar om mellan assyriska kilskriften (ashuritu) och arameiska (armitu) under det assyriska rikets tid gick i både riktningarna vilket Stephen A Kaufman också bekräftade i sin bok ”The Akkadian influences on Aramaic”.

Att arameiska ord förekommer i kilskriftsinskriptioner är ingen ny upptäckt.  Det är sant att även assyriska ord förekommer i arameiskan under denna tid. Vissa av de arameiska orden som hade kommit in i den assyriska kilskriften är bla ordet Egirtu (brev), och Nibzu (dokument). Det finns även spår av akkadiska (assyriska) termer på kthobonoyo detta nämns i boken ”The Old Syriac Inscriptions of Edessa & Osrhoene” av den holländske forskaren Han J. W. Drijvers. Där nämner Drijvers förutom akkadiska termer även grekiska, persiska, och arabiska termer.

Man har även nämnt att man upptäckt lertavlor med enbart kilskrift där fastän de är skrivna med kilskrift så är språket i dessa inte ashuritu/assyriska utan arameiska (parallellt likt situationen med sk garshuni där man skriver arabiska språket med det arameiska/syriska alfabetet). Detta kan man läsa i bla den första volymen av ”Den Dolda Pärlan Vol I: det forntida arameiska kulturarvet” och i olika artiklar på Internet. Men det ironiska i det hela är att man inte nämner att man hittat några inskriptioner från denna tid som är skrivna med arameiska bokstäver men där språket är den utdöda ashuritu/assyriska eftersom sådant inte existerar.

Afram vill här bevisa genom detta argument att ”de forna assyrierna lyckades assyrifiera och benämna arameiskan som assyriska”. Men faktum är att det är helt tvärtom. När det nya språket (arameiska) tog över så tog den med sig överlevande ord från det förra utdöende språket - assyriska. Detta är en lika självklart som naturlagarna.

Här kan även tilläggas att vissa pro-assyriska personer idag även gått så långt till att säga att , när de forna assyrierna lärde sig arameiska - under de 140 sista åren eller så -  så döpte de om den till assyriska. Detta är helt fel, de forna assyrierna gjorde bevisligen skillnad mellan sitt eget modersmål (ashuritu) och arameiskan (Armitu: Egirtu Armitu, och Nibzu Armaya)vilket bekräftas av assyriologerna såsom Hayim Tadmor (se även Johny Messos artikel http://www.midyatcity.com/articles/GAfram_ktavAshuri.pdf). Jag kommer att sprida mer ljus över detta ämne i en annan artikel

Afram fortsätter med att skriva:

Dessa iakttagelser stödjer en annan iakttagelse gjord nyligen av världens främsta forskare inom semitisk lingvistik, Prof. Geoffrey Khan från Cambridge University. Han har skrivit en uppsats i vilken han visar hur fornassyriska ord har överlevt till dagens talade assyriska och han visar även att dagens talade assyriska inte kan ha uppstått från det klassiska skriftspråket som uppstod i Edessa för cirka 2000 år sedan. Enligt Khan står det tydligt att dagens talade assyriska har ett mycket äldre ursprung än så och att det är besläktat med fornassyriskan och arameiskan.”

Till att börja med så verkar det som att Geoffrey Khan har fallit i den assyriska politiska rörelsens fälla – nämligen att benämna de arameiska dialekterna Sureth Swadaya och Surayt/Suryoyo Turoyo som ”modern assyrian” på engelska. Afram syftar här på Geoffrey Khans uppsats ”REMARKS ON THE HISTORICAL BACKGROUND OF THE MODERN ASSYRIAN LANGUAGE” http://www.aina.org/articles/rothbotmal.pdf.

Majoriteten av språkforskarna klassar normalt sett Sureth som antingen ”Eastern Neo-Aramaic”, ”Northeastern Neo-Aramaic” eller ”Eastern Neo-Syriac” men aldrig som Assyrian (varken Neo-Assyrian – OBS termen redan är upptagen beteckning på den sista utvecklingsfasen av den assyriska kilskriften (935 till 600-talet f.kr) eller ens ”modern assyrian”).

De få som brukar benämna den såsom ”Modern Assyrian” (vilken kategori Khan själv hör till) gör det pga av en av två orsaker:

1.      Termen ”modern assyrian” var förmodligen utelämnad direkt eller indirekt till forskaren via pro-assyriska personer/företrädare, assyriska organisationer, föreningar. etc

2.      De vill visa ”respekt” för, och inte ”förarga” bla pro-assyriska nestorianer som föredrar att i modern tid benämna sin arameiska dialekt sureth för bla ”modern assyriska”, ”öst-assyriska” ”Lishana aturaya” etc (OBS dessa termer går emot det traditionella bruket av termen sureth, eller suryaya för att inte tala om den vetenskapligt accepterade sanningen) .

Geoffrey Khan nämner något intressant för sina läsare:

 ”One source is an Arabic materia medica work that was composed in Spain in the early eleventh century, al-kitab al-musta’ini by Ibn Baklarish. In this work the Arabic names of medicinal elements are listed together with the corresponding terms in a variety” of other languages in Arabic transcription, including what the author designates as al-suryaniyya, which one would assume would be ‘Syriac’[kthobonoyo]. What is fascinating, however, is that many of these words in al-suryaniyya are not at all classical Syriac, but correspond to the form that one finds in the modern spoken Assyrian dialects [felaktig benämning för Sureth swadaya och Surayt/Suryoyo Turoyo enlig Khan här]. In the following extract, for example, the word for ‘woman’ in al-suryaniyya is said to be baxta [bakhta] which is a lexical hallmark of the Assyrian dialects spoken east of the Tigris:

 

Notera att nestorianerna idag föredrar att kalla sitt eget språk (Sureth) för ”al-lugha al-ashuriya” på arabiska. Medan Ibn Baklarish redan på 1000-talet benämner den al-suryaniyya. Likaså gjordes i den irakiska konstitutionen på 1970-talet enligt Wolfhart Heinrichs artikel ”The Modern Assyrians – Name & Nation”.

När Arameiskan tog över rollen mer och mer så tog den med sig av vad som var kvar av akkadiskan som hade varit Mesopotamiens ”lingua franca” tidigare. 

Föreställ er att man rullar en snöboll i kramsnö så växer den ju mer du rullar den. Men samtidigt kanske det ligger några höstlöv under snön som kommer med under tiden du rullar den.  Parallellt på samma sätt har det hänt med arameiskan som fick med sig ”överlevande” akkadiska ord (OBS inte låneord). Det är även rimligt att de araméer som bodde öster om Eufrat åtminstone kunde tala akkadiska i båda dess former assyriska (ashuritu) och babyloniska som sitt andra språk. På samma sätt som vårt folk pga av diglossi behärskar mer eller mindre arabiska, kurdiska och turkiska som sitt andra eller tredje språk.

Det finns även arameiska influenser i akkadiskan i båda dess former ashuritu (assyriska) och babyloniska. (som jag sagt tidigare)

Men detta är ingen ursäkt att kalla arameiskan (syriskan) för ”assyriska” idag. Eftersom termen ”assyriska” redan är upptagen/resevrerad för ett utdött språk, som enbart assyriologer såsom Simo Parpola behärskar. OBS ingen talar assyriska idag som vardagsspråk.

Afram fortsätter och skriver:

”När en av åhörarna frågade vad MacGinnis anser om den seglivade myten om den assyriska identitetens utdöende efter Nineves fall, började hans svar med: "This is of course ridiculous..." - det är naturligtvis något som är skrattretande..." 

Jag har redan spridit ljus över detta ämne trotts att den ”assyriska identiteten” överlevde Ninives fall så assimilerades de sakta men säkert många århundraden senare.

Afram skrev även:

”MacGinnis rundade av med att berätta hur gärna han och hans internationella forskarteam skulle vilja gräva i fler områden i Turabdin. När det idag står klart att Tushan, som ligger absolut norr om Turabdin, var en provinshuvudstad i det assyriska riket, har det blivit uppenbart för forskarna att Turabdin måste ha varit mer assyriskt än vad man har trott hittills. Det säger sig självt att inget rike grundar en provinshuvudstad utanför sitt territorium.”

Det fanns araméer i Tur Abdin långt innan de forna assyrierna annekterade Bit Kashiari dvs Tur Abdin och även Tushan. Det har Sebastian Brock, David Taylor, assyrioligen Albert Kirk Grayson, Jeffrey Szuchman etc redan bevisat.

Även om man har hittat en massa assyriska fynd i Tur Abdin så betyder det inte att Tur Abdin från början var assyriskt. Det låter så primitivt.  Det är som att säga tex att eftersom arkeologerna har hittat romerska fynd i Judeen och Galileen  så är dessa områden ursprungligen romerska trotts att man de facto vet att dessa är judiska provinser som var underställda och annekterade av romarna mycket senare.

Sist men inte minst

När det gäller att använda etymologi som ett redskap i argumenteringen för att hitta vårt folks identitet och ursprung håller det inte i detta fall heller. Om det verkligen räckte till skulle befolkningen i ”Herodotos Syrien” - bla cyprioterna och folket i det för-islamska och även helleniserade grekiska och romerska periodens Syrien - sett sig själva som assyrier. Men det finns inga källor som kan bekräfta att de gjorde det.